Ett försvarstal mot mig själv

Livet väger tungt. Man vill ge igen på någon. Man vill ge igen på sig själv. Den där självömkan som så gärna sipprar genom ens inre försvar. Lusten att lägga in en bitter kommentar på FB. Så att alla förstår just hur jävla synd det är om en själv, eller hur prekärt läge man ligger i, eller vill ligga i kanske? Man har som alltid flera möjligheter och chanser i livet. Men dessa suddar man ut en efter en, omedvetet, för att kunna fortsätta flyta i självömkan. Givetvis blandar man in dem i bra förklaringar och ursäkter. “Ahh, nej, du vet, jag flyttar, har inte pengar” eller “Har det tungt just nu, så jag vill vara ensam ett tag”. Väldigt bekvämt, slippa ta tag i livet. Man tar ett steg ur sig själv, blir skuggan, som betraktar hur ens skal står och ser möjligheterna sväva förbi, tiden rulla på. Men man har ju så rätt att vara skuggan, livet är ju så jävla tungt just nu. Och visst, just i början så bryr sig folk. De försöker. Men i slutändan så står man ensam kvar. För ensam är man alltid med sig själv. Man är ensam, men man kan välja att dela ensamheten med någon annan. Men ensamheten är kvar, så att gilla den är nog ett måste för att må bra, i alla fall för mig. Men väljer man att alltid och endast vara med ensamheten, så kommer den kväva en, till slut kräva all tid från en. Så det lustiga är att det är jag som bestämmer min olycka/lycka i stor grad. Så hur vill jag leva? Vad jag än väljer, så är det jag själv som gjort valet. Hur mina val blir omgivningens fel, har jag svårt att se nu.

Vissa dagar är jag där, inte käkat ordentligt, mött på några äldre demoner. Andra dagar så vet jag från vilket håll de kommer smygande.

Idag är en bra dag. Så jag skriver ner ett försvarstal mot mig själv, ifall jag blir skuggan igen.

Känslostormar

Att vara absolut. Numer känns det så förbannat hårt mot livet. Jag vet att jag finner mig i det tillståndet ibland. När jag idag ser tillbaka på mig själv som yngre så blommar kortsiktighet och definitivt ordet absolut upp. Det är ett lätt sätt att vara och leva på, se ett svar till problem som svävar omkring. Vet dock inte hur utvecklande det är för en själv samt världen. Menar, att ha olika möjligheter till en situation, olika synvinklar förgyller ju livet. Det finns fler möjligheter och därav blir ögonblicket bredare. Kan vi säga att en situation är rätt eller fel på rak arm? Och när vi fäller domen, vad vet vi om bakgrunden? Dödsstraff, krig, betygsättningar med mera är absoluta. Demokrati, vår syn på rättvisa. Hur kan vi kan vi utgå från att det är den enda rätta vägen och påtvinga andra kulturer det synsättet? Här äter vi gris, vi förfäras över att folk äter hundar, varför? Absoluta tankegångar, som kanske krävs för att vi ska ha möjlighet att hantera vardagen.

Nu tror jag att vi måste dra gränser för att just klara livet. Men fastnar vi inte lite väl ofta i gränsdragningen? Jag gör det.

Situationer som påkallar stormar av känslor. Undrar ibland om det inte är de moment som förändrar oss som mest. Att vandra in i stormen, kastas omkring och känna hur ens djupaste idéer och slutsatser möbleras om. Ut kommer man och känner knappt igen vem man är samt hur man resonerar. Tänk er då att ha en längre period av stormar. Blir svårt att veta vem man är och ens självkänsla får sig en rejäl smäll. Frågan är om man gillar personen som fångades in i stormen från första början? Frågan är om ens bekanta och kamrater gillar personen som kommer ut?

Irritation är inte sunt

I helgen beställde jag en pizza. Som vanligt hade pizzerian enbart en pizza som inte hade någon from av kött på sig. Denna bar namnet "vegetariana". Jag ville dock ha lök samt ägg på min pizza, vilket gjorde att jag fick komponera en egen pizza. Mannen som stod i pizzerian var aningen stressad, och tog emot min beställning. Redan då kände jag på mig att jag eventuellt skulle klargöra för herren att jag absolut inte ville ha något kött på min pizza. Detta gjorde jag dock inte då jag kände en obekväm känsla i tanken, vilket är typiskt svenskt har jag hört. När pizzan anlände så bar jag med mig den hem, utan att titta i boxen där den låg. När jag öppnade den hemma besannades min fruktan, det låg glänsande baconbitar på pizzan. Vanligtvis, eftersom detta har hänt förr, brukar jag bli rasande, ringa upp pizzerian och uppträda på ett aningen otrevligt sätt. Denna gång ringde jag dock upp och berättade vad som hänt. Pizzabagaren blev defensiv, och menade på att jag enbart sagt åt honom att skippa skinkan. Jag svarade med att jag förstod vad han menade, och sade då att vi missförstått varandra. Jag berättade att jag kunde byta pizza med min flickvän, som turligt nog beställt en vegetariana. Jag sade att jag förstod att han inte gjort saken med flit och att jag kanske varit otydlig. Vi lade på. Efter 5 minuter ringde pizzabagaren upp mig och berättade att han verkligen inte menat att lägga kött på min pizza, och att jag hade ne pizza till godo hos honom.

Om jag hade reagerat på mitt sedvanliga vis, så hade jag inte nu haft en gratis pizza. Jag hade antagligen gjort pizzabagaren på dåligt humör. Sedan skulle jag retat mig på situationen under några dagar efteråt. Ilska och irritation är något tråkigt, som jag gärna i fortsättningen vill hålla under kontroll. För okontroll är vad det är, att bli uppretad av små världsliga ting.

Fallande system

- När jag går för att handla i livsmedelsaffärer förekommer en situation relativt ofta som jag finner märklig. När jag kommer till kassan är det ibland långa köer till ett antal kassor som är öppna. Då personalen bakom dessa inser att fler kassor måste öppnas så kallar de in förstärkning, vilket leder till att en ny kassa öppnas. Man skulle kunna tro att människor visar respekten att släppa fram personer som redan står i de befintliga köerna, då dessa har lagt ner med tid för att få betjäning, men inte. Plötsligt väller det fram folk, morsor med barn, pensionärer, ungdomar. Det blir några sekunderas tävlan, där folk kollar sig runt med skrämda hästögon, genanta röda ansikten. Jag undrar om det inte känns konstigt att bete sig på detta vis. Man sparar kanske några minuter, men det måste väl ändå kännas bättre att erbjuda den trötta morsan som redan står i kön, platsen framför sig?
När jag var i Australien hade de löst dilemmat på ett smart sätt. De hade framför alla kassor satt upp ett stycke köstaket, ni vet, ett sådant som folk står och väntar i innan de kommer in till en konsert eller karusell. När väl en av alla kassor var redo för en ny kund, så lös en lampa ovanför deras kassa, vilket innebar att den främsta personen i köstaketet fick vandra till kassan och få betjäning. Varför vi inte har detta i Sverige är för mig obegripligt. Vi klarar uppenbarligen inte av att uppföra oss på ett fint sätt utan dessa system.

- Vill rekommendera ett glömt goth-rock mästerverk. Type O Negatives October Rust, nostalgi på hög nivå.

- Detta med finanskrisen kan jag tycka är märklig. Eller, hela kapitalismen tycker jag är märklig. Jag vet att jag ofta återkommer till detta med piratnedladdning, men jag tycker att det är ett intressant fenomen. För att kapitalismen ska fungera, så måste vi förbruka. Vi måste handla, betala för våra varor. När de flesta av oss laddar ner filmer, spel, musik och så vidare, så betalar vi inte. Vi slår bort fötterna på kapitalismen på ett sätt, på det samhälle som vi nu bor i. Alla sparar pengar, utnyttjar saker kostnadsfritt som egentligen ska kosta, för att bli rikare. Samtidigt går det kapitalistiska systemet på knä, för att vi just inte förbrukar, och därigenom, så blir de pengar som alla håller så hårt i mindre värda. Kapitalismen är byggd på att vi ska jobba, tjäna pengar, och sedan spendera dessa pengar. På ett sätt bygger den på girigheten. Hur kommer det bli i framtiden, när nu de flesta av oss menar att det är okej, att inte betala för produkter? Vi kanske står inför ett nytt samhälle, om nu kapitalismen skulle falla?

Ta hand om dina intressen som kräver något av dig

Vad är ett intresse? Är det något vi finner intressant ett kort tag, för att sedan lägga det åt sidan? Måste ett intresse alltid vara något som engagerar oss, som alltid får oss att må bra? Jag anser mig ha ett antal intressen, så kallade “hobbys“. Jag känner dock att under vissa perioder så krävs det en ansträngning för att hålla intresset vid liv. Jag tror att detta gäller flera. Jag tror att det händer relativt ofta att vi överger ett intresse, då vi under en period inte känner det där brinnande intresset för området som vi gjorde i början. Jag tror att vi måste anstränga oss för våra intressen för att hålla dem vid liv. Jag tror också att det är nyttigt att anstränga sig för saker i ens omgivning. Vår jakt på bekvämlighet tycker jag har gjort att vi inte orkar med intressen som kräver lite mer av oss. Enkelt är det att sätta sig framför ett spel, film eller något i den stilen, ett redan färdigt verk. Men att anstränga sig för att skapa egna verk, orkar vi inte så ofta med mer. Om vi tvingar oss att försöka så tror jag efter ett tag att vi vänjer oss vid att göra lite mer, än vad vi i första taget gjorde. Det måste väl ändå kallas för “utveckling”?

Inspiration

Jag fick ett råd av min bror för några månader sedan. Han hade lyssnat på en ljudbok av min favoritförfattare Steven Pressfield vilken han trodde jag skulle uppskatta. Boken heter “The War of Art” (ska inte förväxlas med The Art of War av Sun Tzu) där Steven Pressfield riktar in sig på hur vi kan tänka för att övervinna de psykologiska barriärer vi sätter för oss själva. För att förenkla citerar jag texten från Steven Pressfields hemsida angående boken:

”What keeps so many of us from doing what we long to do? Why is there a naysayer within? How can we avoid the roadblocks of any creative endeavor—be it starting up a dream business venture, writing a novel, or painting a masterpiece?

Bestselling novelist Steven Pressfield identifies the enemy that every one of us must face, outlines a battle plan to conquer this internal foe, then pinpoints just how to achieve the greatest success.

The War of Art emphasizes the resolve needed to recognize and overcome the obstacles of ambition and then effectively shows how to reach the highest level of creative discipline. Think of it as tough love . . . for yourself.”

http://www.stevenpressfield.com/

När jag hört talas om böcker som handlar om motivation har jag innan känt ett drag av trötthet. Om det vore någon annan än Steven Pressfield som skrivit denna, så undrar jag om jag skulle tagit mig tiden att lyssna genom verket. Sedan igen har jag en känsla av att jag var menad att lyssna genom det nu i efterhand. Jag erkänner att jag tänker på det här viset efter påverkan av innehållet i boken.

Det händer att jag stöter på ett verk som direkt påverkar min själ. Det kan vara film, musik, målningar, böcker och så vidare. Det är som om en del av mig redan känner till verket, eller, finns i verket. Detta kan verka flummigt för en del, men jag är säker på att andra vet vad jag skriver om. Ibland uppkommer situationer som gör att vi ställer oss frågan “var detta menat att hända“? Situationen, vi och omgivningen, passar perfekt ihop med just den tidpunkten, vilket gör att våra tankar öppnar sig för möjligheten att livet inte enbart är det vi tidigare trott. The War of Art är ett verk som lyfter mig som person, samtidigt som det öppnar upp stigar som jag inte varit medveten om tidigare.

Vad är det då som jag gillar så mycket med Steven Pressfield. Det första är att han har skrivit böcker som handlar om det antika Grekland, vilket jag är förtjust i. Här lyckas han enligt min mening levandegöra personer samtidigt som dessa reflekterar den tiden de levde i, utan att det blir för extremt. Jag känner att han är påläst och att han visar respekt mot de kulturer som han skriver om. Han vågar gå in på det övernaturliga, det mystiska, utan att förblindas av dess kraft. En balansgång jag anser att flera författare inte klarar av.

Det andra är att Pressfield alltid svarar på mina brev. Jag har skrivit till honom och frågat om djupare och ytligare saker. Det kan ta en vecka, men han återkommer alltid efter ett tag. Detta är att visa omgivningen respekt, att inte ta någon för given. Han är en stor inspiration för mig.

Om du känner en estetisk ådra i dig, så tror jag att du skulle uppskatta The War of Art. Om du inte känner att du har en estetisk ådra i dig, så tror jag att du inte vågar känna efter.

Vet vi bäst?

För en vecka sedan pratade jag med en kamrat om vilket utbud som numera finns på tv. Idag fick jag en chans att själv uppleva ”dagens” tv. Jag kan inte finna något bättre ord än fördummande. Många i vårt samhälle beklagar sig över hur dagens ungdom inte tänker, hur de driver omkring och agerar destruktivt. Hur vuxna inte resonerar längre, utan vilar sig mot kortsiktigt tänkande likt rasism, huliganism och så vidare. Tv är ett medium som vi i västvärlden använder flitigt, det bör således vara något som påverkar oss i relativt stor grad. Men dagens tv har enligt mig tappat greppet. Om jag tar kanalen MTV, som står för Music Television. Jag vet inte hur många minuter musik kanalen sänder numera. Vad jag erfor visade de ”Hogen knows best” i 4 timmar. I detta program följdes den förre detta brottaren Hulk Hogan, då han… lever sitt liv. Hans liv bestod av att fylla kylen med öl, dricka ölen med sin galna vän, reta sin hustru, gå på en baseballmatch för att åka hem igen för att dricka öl. Såhär fortsätter det i flera timmar. Tre andra kanaler, ni vet nog vilka, sänder någon form av tävlarprogram. På dessa program står det en hysterisk person, som beter sig som en fjortis, och försöker få folk till att ringa in till honom/henne för att vinna pengar. Ofta fladdras det med falska sedlar som uppenbarligen ska få människor att förlora fattningen och ringa in. Samtalen kostar givetvis runt 10 kr minuten. Jag undrar vilken instans som granskar dessa program. Under ett moment får folk ringa in då de ska gissa på ett ord, som de fått några bokstäver till. Det blir dock aldrig så att den som ringer först gissar rätt. Nej, det är alltid efter 10 minuter som någon smart person prickar rätt. Givetvis ser programledaren till att det trillar in en summa som övergår den som ska ges ut, innan denne ger ut det rätta svaret. Denna galna tävling pågår flera timmar på många kanaler. Det betyder att det sitter ett antal personer som försöker vinna pengar genom att ringa in. På Discovery Channel visas American Hot Rod, eller andra meckarprogram. Nu är jag inte en hejare på verkstäder, men jag har svårt att se att dessa företag drivs av personer som beter sig som barnrumpor och bråkar hela iden. Överhuvudtaget visar många kanaler någon form av real life i företagens värld, och varje företag verkar vara helt utflippat. Tatuerare, verkstäder, fiske… alla yrken drivs av idioter, det är vad tv förmedlar. Sedan har vi ”Våra bästa år” och alla andra klassiska sopoperor vilka är så brutalt förkrossande för själen, att jag inte orkar nämna något mer om dem. Detta är vad stora delar av dagens tv består av. Det lustiga är att vi själva väljer vad som ska visas. Då om ingen tittar på det idiotiska, så ger det inga pengar. Alltså väljer vi idiotin.

Jag lutar mig åt ett citat, som jag redan nämnt en gång tidigare på denna blogg.

"Most people gaze neither into the past nor the future; they explore neither truth nor lies. They gaze at the television." - Radiohead -